Ekologen Arian Wallach om kärleken till Australiens vildhund och varför vi kommer att få ordning på den här planeten.
Arian Wallach är född i Israel. Där började hon sin forskningskarriär med att studera det återintroducerade rådjuret. Sedan några år tillbaka är hon bosatt i Australien, där hon har undersökt hur introducerade djur påverkar ekosystemet. Hennes prisbelönta forskning visar att dingon, som länge setts som ohyra, bidrar till den biologiska mångfalden.
Wallach är aktiv i tvärvetenskapliga Centre for Compassionate Conservation, baserat på University of Technology i Sydney. Där argumenterar hon för en djuretisk syn på naturvård.
När jag ringer henne absurt tidigt på morgonen är hon i sitt hem utanför Brisbane. Det låter som att hon är omringad av tuppar, hundar och vilda fåglar. Vi börjar med att prata om 2020 års ständiga isbrytare – coronaviruset – och hur det påverkar hennes forskning. Att hon ska på fältresa till Gibsonöknen som antagligen blir inställd. Jag glider in på Australiens djurliv.
”Ända sedan jag var barn har jag hört om Australien som ett exempel på en ekologisk katastrof.”
”Japp.”
”Introducerade arter – kaniner, rävar, kameler och katter – förstör det unika ekosystemet och mer eller mindre utplånar pungdjuren som lever där. Håller du med om det här narrativet?”
”Jag håller inte med om det eftersom vissa viktiga delar saknas. De delarna innefattar hur människor direkt har påverkat ekosystemen. Det finns potentiellt två narrativ. Det ena är att Australiens små, endemiska djur är väldigt sårbara mot vissa introducerade djur, framförallt katter och rävar, eftersom de inte har utvecklats tillsammans. Katterna och rävarna gör bara det de skulle gjort någon annanstans men det är de australiensiska djuren som inte svarar på rätt sätt, som de skulle gjort där du kommer ifrån.”
”Mhm.”
”Så det är storyn, lite som att djuren inte passar ihop. Så de små djuren är lite dumma. De har inte utvecklat rätt ’vapen’ för att kunna hantera katter och rävar, så de dör ut.”
”Ett alternativ är att dessa små djur skulle kunna hantera katter och rävar lika bra som andra små djur som har utvecklats tillsammans med dem, men att mänsklig aktivitet har gjort dem sårbara. De befinner sig i ekologiska förutsättningar som skulle försvåra för vem som helst. Det kan vara att systemets topprovdjur hålls tillbaka. Det innefattar också att platser där de små djuren kan gömma sig för rovdjur – buskar och träd – tas ifrån dem. Antingen på grund av skövling, bränder eller betande boskap. Så det är i grund och botten ekologin, att man fråntagit djuren deras möjlighet att gömma sig. Och det indirekta skyddet de skulle fått av ett topprovdjur, som skulle hålla tillbaka katter och rävar, är borta.”
”Det är de två narrativen, och jag tenderar att se det andra som mer övertygande.”
”Så du säger att invasiva arter är mycket farligare eftersom vi redan har satt så mycket press på ekosystemen.”
”Ja, det skulle jag säga. Och det finns inga ’invasiva arter’ eftersom de inte har invaderat, eller hur, de är ingen armé. Det finns bara populationer av arter, levande varelser, som bara gör det levande varelser gör. Och vissa ekologiska sammanhang främjar vissa arter medan andra sammanhang främjar andra arter. Det människor gör kan ändra ekologin men det kan vara andra saker också. Men om människor hugger ner alla träden, eller drar dit en massa kor, eller båda, kommer ekosystemet förändras. Det är fördelaktigt för vissa arter men dåligt för andra. Så ekosystem är dynamiska på det sättet. Vi lägger värdering i det – vissa människor föredrar ekosystem med mer inhemska djur och färre introducerade, globaliserade djur. Personligen tycker jag att ekosystem fulla av katter och rävar också är underbara.”
”Om vi håller kvar vid termen ’invasiv art’. Uppenbarligen tycker du inte om den, men om du skulle förklara, vad är en invasiv art?
”Ordet ’invasiv’ är som ett svärord. Det är ett laddat ord som förmedlar vad vissa människor tycker om vissa vilda växter och djur. Folk använder generellt ’invasiv’ när det handlar om arter som är väldigt påtagliga. Särskilt arter som gör saker som vissa människor inte tycker om. Kanske äter de (arterna, reds anm.) bananerna vi odlar, kanske äter de upp lokala endemiska djur vi tycker om. Kanske blockerar de våra filtreringsrör.”
”Det går inte att prata om invasiva djur utan att nämna förvildade katter. Jag har förstått att ni har en ganska intensiv debatt om vilda katter i Australien, stämmer det?”
”Jag önskar att det vore mer. Generellt älskar australiensare att hata katter. Jag skulle säga att den allmänna uppfattningen är att vilda katter i Australien är en dålig sak, och att döda dem är en bra sak. Jag skulle inte säga att det finns många som inte håller med om det, förutom vissa personer som bryr sig om katter. Speciellt gatukatter. De flesta av Australiens katter är helt vilda. De skiljer sig i grund och botten inte från Felis silvestris – eurasisk vildkatt – i Europa, men detta är en australiensisk vildkatt. Det är inte många som värnar om dem men jag gör det.”
”Vi går vidare till större djur, megafauna. Naturvård handlar ofta om att återställa naturen till en speciell tidpunkt. Om vi tänker på det geologiska perspektivet fanns det väldigt många stora djur tills nyligen – hästar, mammutar, punglejon och så vidare. Ekosystemen är fortfarande byggda kring megafaunans närvaro. Skulle du säga att naturvårdsinsatser i allmänhet har ett geologiskt perspektiv?”
(För att förstå Arians svar behöver du känna till att det engelska ordet för naturvård är ”conservation”, vilket bokstavligt talat betyder bevarande.)
”Jag tror att du beskrev problemet i din fråga. Vad skulle det betyda för naturvården om den hade ett geologiskt perspektiv? Jag vet inte ens om du skulle kunna ha något som kallas för bevarande om du har ett så långt perspektiv. På ett sätt är bevarande respektive geologisk tid två skilda sätt att se på världen. Naturvården talar om att bevara saker som vi känner till dem. Att bevara. Geologi lär oss om dynamik, om gradvisa förändringar, om evolution och om hur livet aldrig ser likadant ut från en dag till en annan.”
”Det handlar också om huruvida du ser människor som en del av den här världen, eller inte. Om du ser människor som en slags främmande entitet som har superkrafter och är onaturlig, då tycker du att allt är naturligt tills människor gör något. Och vad människor än gör är då onaturligt. Ur ett långt tidsperspektiv är vi också en del av tiden, eller hur? Människor kom från samma däggdjursevolution som dinosauriernas utdöende gav upphov till och vi är bara en del av det systemet. Vi är ett däggdjur i mängden. De specifika ekologiska effekterna vi orsakar är lika naturliga som vilka ekologiska effekter som helst.”
”Det som vi anser vara bra kan ändras också. Generellt är naturvården intresserad av sen Holocen, och av att hålla kvar det som fanns då. Ur ett bevarandeperspektiv inkluderas i allmänhet bara vissa människor. Det innefattar oftast postindustriella västerniserade människor, medan ursprungsbefolkningar, alltså alla våra förfäder, ses som en del av naturen. Även om det är sant att de människorna till exempel fick megafaunan att dö ut under sen Pleistocen anses de vara en del av naturen. På samma sätt anses du och jag inte vara en del av naturen för att vi pratar i telefon tvärs över världen.”
”Bara en kommentar på detta. Det europeiska kulturlandskapet har länge ansetts vara skapat av människan, och det finns mycket biologisk mångfald som är knuten till jordbrukslandskapet. Storyn är att vi människor skapade den här miljön med våra domesticerade djur. Många människor tänker inte på hästar och kor – uroxar – som en del av naturen. De djuren ses som något vi själva ligger bakom men vi tänker inte på megafaunan som faktiskt skapade vårt kulturlandskap från början.”
”Det är sant men du gör också antagandet att om det är något människor gör så är det onaturligt. Ordet ’naturlig’ eller ’natur’ återspeglar en särskild kulturell förståelse av världen. Många kulturer har inget ord för naturen. För vad är motsatsen till naturen? Vad betyder det att någonting inte är natur? Och om vi inte är natur, vad är vi då? Vårt språk innehåller vissa kulturella antaganden, många av dem har att göra med tid. Som du sa, kanske har ekosystem som vi har påverkat faktiskt sett ut mer som Pleistocen än Holocen. Kanske är det inte så viktigt, kanske skapar vi bara ekosystem på samma sätt som vargar, bävrar, elefanter och mammutar gör. Alla levande varelser formar ekosystemen de är i precis som vi gör.”
”Angående toppredatorer (rovdjur som är i toppen av näringskedjan, reds anm.). Din forskning visar att de reglerar sina egna populationer. Hur gör de det?”
”Jag anser att det är en av sakerna som definierar en toppredator. När du når en särskild storlek är det inte andra arter som jagar dig. Det är individer från samma art du behöver oroa dig för. Din population bestäms till stor del av interna mekanismer. Dels handlar det om grundläggande biologiska saker – när du är ett stort djur växer du långsammare, förökar dig mer sällan, tar mer hand om din avkomma. Du kan inte bara få barn och slänga ut dem när de är några dagar gamla. Människor fungerar ju så, vi tar hand om våra barn tills de är 10-20-30 år gamla. Ju mer socialt stabila vi är, desto längre tar vi hand om barnen. Vi lever länge, precis som andra stora däggdjur. Precis som dem begränsar vi vår reproduktionshastighet. Det kan handla om att döda våra barn, vilket människor faktiskt gör. Antingen genom att mörda bebisar som vi gjorde förr, eller genom abort.”
”Flera rovdjur dödar sin avkomma. Hos hunddjur är det ofta bara en hona i flocken som tillåts få valpar. Om en annan hona får ungar kan hon döda dem, även om det är hennes systers valpar. Hos kattdjur dödar hanar ofta andras ungar. Det finns en rad olika beteenden som begränsar en population och dessa kan störas, till exempel om vi dödar en massa dingor. Istället för att ha en stor familjegrupp som håller ett revir med en matriark kommer det att bli många par som får valpar när de kanske bara är ett år gamla. Men om de är del av en stor, stabil familjegrupp kanske de aldrig får egna valpar, åtminstone inte förrän de är 3-4-5 år gamla.”
”Du har jobbat en hel del med dingor och jag vet att de betyder mycket för dig. Vad exakt är det du fascineras av?”
”Jag antar att det finns två nivåer av det. För det första är dingor vackra varelser. Jag har haft underbara möten med dem i det vilda. När vi ser in i varandras ögon finns det någon slags samhörighet, det känns som att vi förstår varandra på ett självklart sätt. De får mig att omvärdera min syn på världen och mänskligheten. Förr var jag en typisk miljövän, och jag tänkte att människan är planetens avskum, precis som de flesta miljövänner gör. Men jag tror, att när en dingo ser mig tycker den inte att jag är någon utomjording från någon främmande planet. Det har övertygat mig om att vi i allra högsta grad är en del av den här världen.”
”Dessutom trotsar dingon våra kategoriseringar eftersom vissa tycker att den är ett inhemskt djur, till och med endemiskt för Australien. Andra ser dem som introducerade och det finns alla möjliga problem med att definiera dem. Om en dingo parar sig med en tamhund, är valparna fortfarande dingor? Jag tror att IUCN (på svenska Internationella Naturvårdsunionen, reds anm.) nyligen tagit bort dingon från sin lista, eftersom den inte längre passar in i vad IUCN anser vara ett vilt djur. Förut hade den statusen ’sårbar’ eftersom den ’hybridiserade med hundar’. Jag tycker att dingon tydligt visar hur löjliga våra kategorier är. De är ofta användbara men när vi rycks med och tror på dem för starkt glömmer vi att vi skapade dem av en anledning. De är bara kategorier som vi har skapat för att beskriva saker. De kan få oss att missa vem vi faktiskt ser framför oss.”
”Det är faktiskt ganska rörande, det du sa om att dingon inte dömer dig. Du arbetade med dingor och jordbrukare. Ditt mål var att hjälpa dem att samexistera. Som jämförelse kan jag nämna vargen här i Sverige. Den är inte särskilt omtyckt av jägare och fårägare. Hur kan vi få rovdjur och jordbrukare att leva tillsammans?”
”Det är i allmänhet väldigt enkelt att samexistera med varg och dingo. I vissa fall behöver du inte göra något alls. I många fall leder dödandet av rovdjuren till en högre predation på djuren du försöker föda upp. Det är inte någon större poäng med att döda dem. Det är kontraproduktivt. Vi har naturvård, katter och att skydda endemiska djur, och så har vi jordbrukare, får och rovdjur. Allt bygger på samma tankesätt. Att vi bara kan döda, om vi bara dödar tillräckligt av det vi inte gillar kommer vi få en mer harmonisk värld. Det är bara löjligt.”
”De svenska vargarna är viktiga för hur hela ekologin fungerar, vilket sannolikt kommer att gynna jordbrukarna ifråga. Att döda rovdjuren får nödvändigtvis inte ner predationen, eller det kommer framförallt inte nödvändigtvis att minska dödligheten hos boskapen. Ofta ger det bara jordbrukarna någon att skylla på när det handlar om dödligheten hos djuren de föder upp.”
”Oftast är inte vargarna det största problemet, det är hur uppfödningen går till. Vi arbetar med ett samexistensprogram i Israel, med vargar. Och där borta är sjukdomar en stor orsak till att djuren dör. Så frågan är, dödar dessa vargar ens friska djur eller dödar de kor som är sjuka och som skulle dö ändå?”
”I Australien är uppfödningsförhållandena det största problemet. Utan att vara för detaljerad handlar det om värme och torka och infrastruktur för vatten. Om det du bryr dig om är dödligheten hos dina djur skulle du se till att de överlever den australiensiska sommaren. Du skulle inte ens oroa dig för dingor för det är inte det största problemet. I grund och botten handlar det om att ha fokus på korna snarare än på rovdjuren. Man kan lämna dem ifred och i vissa fall har korna gjorts mer sårbara för rovdjur. Då finns det alla möjliga slags metoder som människor har använt i tusentals år. Vissa är nyare och högteknologiska och har använts i Sydafrika, USA och Australien. Folk lyckas föda upp får där det finns lejon.”
”Men med det sagt vet jag inte om det världen behöver är en oändlig tillgång på kött. Allt inräknat. Så det är också en fråga, om samhället ska värdera köttproduktion mer än de vilda rovdjurens liv. Det, och alla de ekologiska effekter de har. Även om samexistens är möjligt är det oklart varför boskapsuppfödning skulle vara viktigare än allt annat.”
”Jag förstår din poäng. Över till Compassionate Conservation – naturvård där du argumenterar för att vi ska se djur som kännande varelser, och behandla dem därefter. Det får mig att tänka på köttkonsumtionen i Sverige. Många har minskat sitt köttätande av klimatskäl och just klimatet debatteras ganska flitigt här. Mindre ofta hör man om köttkonsumtionen ur ett djuretiskt perspektiv. Många väljer bort kött av sådana skäl men om du förstår mig rätt är det mindre accepterat än klimatet i den offentliga debatten. Jag tror att många hyser agg mot djurrättsrörelsen. Jag har sett det i Facebookkommentarer om ditt arbete. Min poäng är – hur kan bilden av djur som kännande varelser – både vilda och tama – få större acceptans?”
”Det är intressant men till att börja med skulle jag säga att det precis som allt annat handlar om kultur. Vissa kulturer är väldigt bekväma med att tala om djur som medvetna och kännande. Och ideer som djurrätt, vilket är en särskild slags djuretik, är i vissa kulturer lika accepterade som andra etiska frågor.”
”Jag kommer ursprungligen från Israel. Där är djuretik viktigt. I den kulturen är det inte kontroversiellt att säga att världen befolkas av tänkande, kännande varelser som vi har vissa förpliktelser gentemot. Men i länder som Australien – jag vet inte hur det är med Sverige – finns det en stark idé att människan är överlägsen andra djur. Bara människor har betydande moralisk status och alla andra i ekosystemen är resurser som är till för människor. Det är en speciell form av det vi kallar antropocentrism. Klimatdebatten har fördelar i antropocentriska kulturer eftersom man ser klimatet som en mänsklig angelägenhet. Kommer människor att kunna fortsätta sina liv som vi är vana vid? Det är ett okomplicerat ämne.”
”När du börjar se andra varelser som kännande, som personer från andra arter, då skapas riktiga begränsningar eller riktiga etiska dilemman om hur vi interagerar med dem. Är det okej att äta dem? Är det okej att använda dem för att skapa ett coronavaccin, som min pappa gör just nu? Han använder höns för att skapa ett vaccin, är det okej? Själv har jag höns som du hör -”
”Japp, jag hör dem -”
”- som behandlas helt annorlunda.”
”Paleolitiska kulturer, det vi kallar ursprungsbefolkningar, jagade. Djurrätt är ett sätt att tänka, att vi har etiska förhållningssätt till andra varelser, men det finns också köttätande och jägarkulturer som har väldigt lika ideal. Att andra djur är medvarelser och familjemedlemmar. Att vargen där ute är min bror, kusin eller liknande. Kanske jagar jag vargen för att tillverka kläder åt mig själv. Och sättet sådana kulturer ser på etiska åtaganden är lite annorlunda, men för mig ligger felet i antagandet att bara människor har ett moraliskt värde.”
”Människor har skapats som guds avbild, eller djävulens, eller någon annan högre makt. Bara människor betyder något och alla andra är maskiner eller något som vi har väldigt begränsade skyldigheter till. Så varför blir folk så arga? Jag tror att det handlar om chauvinism till viss del. Patriarkala samhällen kan vara mer hierarkiska gällande djur och människor. Och det är inte bara män som är patriarkala, kvinnor är det också. Så jag skulle säga att det kan vara en del av det hela.”
”Angående den pågående massutrotningen. Vi människor tenderar att tänka utifrån våra egna liv – varför ska jag bry mig om att den här grodan dör ut? Kanske skulle det hjälpa naturen om vi skiftade fokus, från ett antropocentriskt till ett mer naturinriktat. Hur kan vi ändra vårt perspektiv så att det istället handlar om naturens inneboende värde?”
”Jag tror verkligen att vi har en naturlig fallenhet – jag använder ordet naturlig igen – för att vara välvilligt inställda till andra arter. Vi är kanske en av de allra vänligaste arterna på det sättet.”
”Vi har en utomordentlig kapacitet när det handlar om empati. Varenda unge kan ta hand om andra varelser och känna medlidande utan att behöva lära sig hur man gör. Jag tror att det bara handlar om att tillåta oss själva att se världen som en plats full av varelser som är precis som oss, som bryr sig om sina liv precis som vi bryr oss om våra. Och vi kan skapa relationer med omvärlden, det är en av de fantastiska saker som människor är bra på. Vi skapar band med hundar, hästar, örnar. Jag har fött upp hjortar, duvor och tagit hand om en fladdermus. Vi är bra på att skapa såna här ’vänskapsband’ och jag skulle säga att det är en av de stora gåvorna vår art har fått. Vi kan låta det vara en del av våra liv. Jag tror att allteftersom världen blir mer feministisk och mindre patriarkal, mindre dogmatisk, mer öppen, tillåter den mer mjuka relationer. Vi behöver bara tillåta oss själva att skapa dem.”
”Jag tror att det handlar om att inte vara rädd, just nu finns gamla sociala påtryckningar som kommer från delar av vår historia, delar som vi inte vill ha längre. Samma kultur som skapar förakt mot djurrättsaktivister är samma kultur som människor faktiskt försöker lämna bakom sig.”
”Nu hör jag en hund. Har du många hundar?”
”Två.”
”Jag antar att du tänker en del på massutrotningen. Jag gör det, och det är ganska deprimerande. Det går inte så bra med den biologiska mångfalden ur ett globalt perspektiv. Har du något… jag skulle inte säga råd, men… hur behåller du hoppet?”
”Jag är faktiskt väldigt positiv när det handlar om planetens och mänsklighetens framtid. Och mycket av min forskning fokuserar faktiskt på hur mycket liv som finns rakt framför oss, som vi inte ser. Som det du sa om megafauna, eller hur, vi ser inte att vilda kor i princip är uroxar. Är inte det otroligt, uroxen är tillbaka! Kamelerna är tillbaka! Vilda kameler har varit utdöda i kanske femtusen år och nu finns det 300.000 – kanske fler – vilda kameler i Australien, är inte det ganska galet? Kaniner som du nämnde förut, de är utrotningshotade enligt IUCN, när man mäter utrotningstakt hamnar den europeiska vildkaninen på listan över hotade arter. Men runt nittio procent av alla kaniner finns i Australien, det finns 900 olika populationer, de räknas inte ens.”
”Hela vår förståelse för vad som händer i världen baseras på vilka filter vi använder. Och primärt bestäms de filtren av huruvida vi ser oss själva som främmande varelser eller inte. Och som jag sa, dingon som såg mig i ögonen verkade tycka att jag är en del av världen lika mycket som han är, och jag tenderar att hålla med. Då ändrade det hur jag analyserade data. Hur jag ser på data, hur jag ställer frågor. Och då ändras också min syn på världen.”
”Jag tänkte att vi levde i en döende värld och att världen dör på grund av människor. Idag tänker jag att vi lever i en väldigt dynamisk värld där människor gör alla möjliga saker som är extremt komplexa att analysera i ett bra/dåligt-perspektiv. Det uppstår mycket nytt liv, det finns död, det finns extrem generositet och extrem grymhet, allt finns där.”
”Men jag tycker att miljörörelsens syn på världen är att människor är en odåga som förstör planeten. Jag tror att det var bra ett tag, som en väckarklocka, att vi måste vara medvetna om konsekvenserna av det vi gör och att vi måste utvärdera de konsekvenserna. Men jag tror att det har pågått för länge, att det har nått en nivå där vi inte ens kan se en plats för oss i världen längre som inte är negativ, som inte är något annat än destruktiv.”
”Och jag tror att miljörörelsen nu måste ta sig vidare till någon slags vision, inte bara fråga sig vad vi behöver sluta göra – du vet – inte förorena, inte skövla, inte jaga, inte urota, inte, inte och inte. Hur skulle en positiv vision av mänskligheten kunna se ut? Att ställa den frågan och tänka på den, till och med se sig omkring och säga ’vilka positiva saker gör människor, som vi kan glädjas åt?’ Som kamelens återkomst till exempel, de vilda åsnorna överallt, fantastiskt. Och kaninerna. Om vi kan fokusera på de sakerna, främja dem. Och nu, när alla tar en paus i den här coronavärlden, är ett utmärkt tillfälle att fråga sig, inte vad vi inte vill ha utan vad vill vi ha?”
”Det är en svårare fråga. En fråga som är en affirmation, vad säger vi ja till, om oss själva, om människan. Det är en intressant, mer användbar fråga. Och jag tror att vi kommer att klara oss utmärkt.”
”Kul att höra lite positivt tänkande!”
”Tänk på geologisk tid som du nämnde, se vilken skit Jorden har gått igenom, eller hur? Jorden har överlevt en asteroid, kontinenter som har delat på sig, lava som har sprutat ut i två miljoner år i sträck, syre som har förorenat hela planeten, hela planeten har frusit ett par gånger. Eller hur? Vi kommer klara oss.”
”Det är en tröstande tanke. Att det kunde varit värre.”
”Ja. Och vi lever fortfarande i en vild, vacker värld. Nu tror jag att mina hundar vill att jag hänger med dem lite.”
Jag tackar för intervjun och avslutar med att fråga om Arian Wallach kan skicka några snygga bilder. Kanske några där hon ser vetenskaplig ut?
”Alla svenskar har väl sett en vit tjej? Men de har inte nödvändigtvis sett en vild kamel som vandrar genom Simpsonöknen. Och jag är inte i närheten så snygg som en kamel. Inte ens på mina bästa dagar.”
Omslagsbild: Arian Wallach och en dingo.
Alla bilder tillhör Arian Wallach. Intervjun är översatt från engelska och är förkortad.