Polarnätter, bitande köld och snötäckta skogar. Arktiska Kanada har format kamelen till det perfekta ökendjuret. Här är allt du kanske inte visste att du behövde veta om kameler.
Kameldjuren – Camelidae – är lätta att känna igen på sina styltlika ben, långa halsar och speciella fötter. De har inga hovar, istället har de två spretande tår och tjocka, mjuka trampdynor.
Deras släktträd är något rörigt.
Sju arter lever idag. I Sydamerika finns fyra – de är alla relativt små och anpassade till torra miljöer på hög höjd. Vikunjan och guanacon har båda kort, ullig päls. Laman och alpackan har längre päls. De senare två har i tusentals år utnyttjats som lastdjur. De föds också upp för kött och ull.
Ganska nyligen visade det sig att laman är en domesticerad variant av guanacon. Alpackan härstammar på samma sätt från vikunjan. Genom avel har djurens egenskaper förändrats, ungefär som när man förvandlat vildsvin till tamgrisar eller vargar till hundar.
En lama som av en händelse står framför Machu Picchu.
(Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd) [CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)])
Tam, vild, förvildad
De sydamerikanska kameldjuren är inte kameler. De riktiga kamelerna är stora med pucklar på ryggen och det finns tre arter.
Nittio procent av alla kameler är dromedarer, som har en puckel. Resten är tvåpucklade baktriska kameler.
Dromedarens utbredningsområde sträcker sig från Nordafrika över Arabiska halvön till Centralasien. Precis som laman och alpackan är den en domesticerad art som framförallt utnyttjas för sin muskelkraft. Dromedaren är utdöd i det vilda, på samma sätt som kor och hästar är. Det finns däremot en stor frilevande population i Australien, som fördes dit av brittiska kolonister på 1800-talet. Är den inte vild då? Ja och nej. Den australiensiska dromedaren lever vilt, men eftersom den härstammar från tamdjur är den rätta termen ”förvildad”.
Den baktriska kamelen är också helt och hållet domesticerad. Ändå lever baktriska kameler vilt i ökenområden i nordvästra Kina och Mongoliet. Länge ansågs även de vara förvildade tamdjur. Kanske hade de frigjort sig från Sidenvägens karavaner?
När biologer gjorde genetiska studier på djuren i början av 2000-talet sprutade de antagligen ut morgonkaffet. Den vilda baktriska kamelen visade sig vara en egen art, och fick det fantasilösa namnet ”vild baktrisk kamel”. De båda kamelerna ser ganska lika ut (den vilda är smalare och har spetsigare pucklar). De stora skillnaderna finns i generna. De båda släktlinjerna delade på sig för en miljon år sedan. De är inte närmare släkt med varandra än vad vi är med neanderthalare.
Det finns drygt tusen vilda baktriska kameler kvar. Så fort arten beskrevs hamnade den högt upp på en deprimerande topplista – IUCNs förteckning över hotade arter. Den är ett av de mest utrotningshotade stora däggdjuren. Populationen minskar, framförallt på grund av jakt och gruvdrift.
Vild baktrisk kamel.
(Foto: John Hill [CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)])
Från Amerika till Sahara
Kameldjur lever alltså i två distinkta geografiska regioner. Hur hamnade de i Sydamerika respektive Afrika/Eurasien?
Kameldjuren härstammar från Nordamerika, där de utvecklades för ungefär 45 miljoner år sedan. Några spred sig söderut och gav upphov till guanacon och vikunjan.
De moderna kamelernas förfäder vandrade nordvästerut. Alla som har spelat RISK vet att Alaska ligger väldigt nära Kamchatka. Det som idag är Berings sund har vid flera tillfällen varit en landbrygga mellan Asien och Amerika. Den uppstod för första gången för cirka 8 miljoner år sedan och försvann för cirka 14.500 år sedan. När landbryggan inte fanns kunde djur fortfarande migrera över havsisen.
De amerikanska kamelerna dog ut, antagligen på grund av klimatförändringar. Deras ättlingar spred sig istället över gamla världen och erövrade karga områden. Baktriska kameler lever i relativt kalla ökentrakter. Dromedaren däremot är känd för att trivas i Saharas extrema hetta. Den har flera anpassningar som gör den till det perfekta ökendjuret.
Jag ber om ursäkt om jag förolämpar ditt intellekt men det måste ändå sägas – kameler lagrar inte vatten i pucklarna. Däremot hushåller de med det vatten de har och deras kroppar klarar stora förändringar i vätskebalansen. När en kamel väl dricker kan den få i sig upp till 30% av sin kroppsvikt på några minuter. En människa som får i sig motsvarande mängd dör av vattenförgiftning.
Hemligheten ligger delvis i de röda blodkropparna, som hos kamelerna är elliptiska snarare än runda. Vätskebrist är farligt för att det får blodet att tjockna. Avlånga blodkroppar tar sig lättare fram och minskar risken för proppar. När kamelen dricker kan blodkropparna också svälla till mer än dubbel storlek. Våra skulle sprängas som vattenballonger av ett sådant tryck.
Det är inte bara vattenbrist som gör det svårt att överleva i öknen. Hela dromedarens biologi handlar om att klara av extrema miljöer. De breda, flexibla fötterna är som gjorda för att vandra över lös sand. Puckeln, som lagar fett, är en viktig energireserv. Dromedaren har stor nytta av att ha det mesta av sitt kroppsfett samlat på en enda plats, eftersom underhudsfett annars håller kvar kroppsvärmen. Medan andra djur lägger mycket tid och energi på att hålla kroppstemperaturen jämn är dromedaren mer följsam. Kroppen kan absorbera så mycket värme under dagen att den blir sex grader varmare. På natten avges värmen igen. Dromedaren fungerar trots detta helt normalt.
Kameler har breda trampdynor och två spretiga tår. Det ger grepp på både sand och snö.
(Foto:David J. Stang [CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)])
Arvet från Arktis
Kameler är alltså anpassade till öknar, dromedaren till varma sådana. Men i ingressen stod det något om Arktiska skogar, eller hur? Håll i hatten.
2006 hittade den kanadensiska paleobiologen Natalia Rybczynski fossil av en kamel. Platsen var Ellesmere island, en kanadensisk ö innanför polcirkeln, nära Grönlands nordvästra ände. Kamelbenen är daterade till cirka 3,4 miljoner år, en period när den globala temperaturen var 2-3 grader varmare än idag.
Ändå var Ellesmere island väldigt annorlunda från Sahara. Då som nu var det natt 24 timmar om dygnet under nästan halva året. Medeltemperaturen låg strax under noll men med kraftiga köldknäppar under vintern. Platsen är trädlös idag men då växte där lärkskogar.
2013 ledde fynden till en publikation, där Rybczynski formulerade en intressant teori: Tänk om det vi förknippar med ökenöverlevnad faktiskt är anpassningar till ett liv i kyla?
Det finns mycket som talar för det. De breda fötterna skulle passa utmärkt som snöskor. Många arktiska djur idag, till exempel renar, lagrar också fett i ”pucklar”. På det sättet liknar Arktis och Sahara varandra – det finns, åtminstone periodsvis, ont om växter att äta.
Kameler har väldigt stora ögon – idealiskt för att samla in polarvinterns svaga ljus. De långa ögonfransarna som skyddar mot sandstormar råkar också fungera utmärkt i snöstormar.
Kameler har länge fascinerat oss. De representerar uthållighet och förmågan att stå emot förändringar. Ser man på dem ur ett geologiskt perspektiv förtjänar dessa överlevare ännu mer respekt.
Omslagsfoto: Dromedar. (Foto: Bjørn Christian Tørrissen [CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)])