I femton miljoner år växte avokadoträdet ostört. Kontakten med människan vände upp och ner på tillvaron men skapade också helt nya möjligheter.
Avokadoträdet härstammar antagligen från Mexiko, där det fortfarande växer vilt. Det kan bli upp till 20 meter högt och tillhör familjen lagerväxter.
Trädet har länge uppskattats för sina näringsrika frukter. Kärnor i gamla bosättningar visar att människor har ätit avokado i minst 9.000 år. Hos mayafolket och aztekerna hade frukten stor kulturell och spirituell betydelse. Aztekerna kallade den ahuacatl, testikel, på grund av sitt skrovliga utseende. Ahuacamolli (guacamole) betyder avokadosås.
Avokadons slutgiltiga mål var dock inte att bli guacamole. Baktanken med alla frukter är att sprida frön.
Fåglar och apor äter gärna frukter och släpper ut dem någon helt annanstans. Avokadon är mer mystisk. Det finns inga vilda djur i Centralamerika som kan sprida den.
Allt handlar om kärnan. Den måste passera mag-tarmkanalen utan att gå sönder – om det händer kan inget nytt träd gro. Det finns flera anpassningar för att öka kärnans chanser. Den är bitter och giftig vilket borde avskräcka de flesta från att tugga på den. Fruktköttet innehåller också laxerande ämnen – det ger en snabb passage genom frätande safter.
Problemet är att inga djur är stora nog för att låta kärnan passera intakt. Elefanter och noshörningar skulle klara det men de finns på andra sidan Atlanten. Tapiren, den största inhemska avokadoätaren, är med sina trehundra kilo för liten för att svälja kärnan hel.
Även om tapiren gärna äter en avokado ibland är den ingen tillförlitlig fröspridare.
(CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=118089)
För att förstå avokadons evolution behöver vi resa bakåt i tiden, till när människor först bosatte sig i Amerika. Exakt när det hände vet ingen men följderna är väldokumenterade.
Människor tog sig till Amerika sist av alla kontinenter och de var förberedda. Med sig hade de pilbågar och hundratusentals år av samlad jakterfarenhet. Massutdöendet i Nya världen var snart ett faktum och de stora djuren drabbades värst.
I Centralamerika försvann bland annat mastodonter och andra elefantsläktingar, bältdjurslika glyptodonter och jättesengångare. De senare, som med sina två och ett halvt ton vandrade runt bland slätter och skogsdungar efter något ätbart, har pekats ut som effektiva fröspridare. Alla dessa djur kunde ha lockats av avokadons smak och konsistens, svalt den hel och sedan låtit den komma ut i en hög av gödsel flera kilometer bort.
Djur stora nog för att svälja en avokadokärna hel. 1. Gomphotherium. 2. Toxodon. 3. Jättesengångare. 4. Glyptodon.
(https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/d/dd/Gomphotherium_NT_small.jpg;
Nobu Tamura email:nobu.tamura@yahoo.com http://spinops.blogspot.com/ / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0);
Pavel.Riha.CB / CC BY-SA (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/))
Under miljoner år hade avokadon utvecklat ett välfungerande samarbete med stora djur. För trettontusen år sedan tog det slut – varenda partner hade dött ut. Frukterna föll av trädet och låg och ruttnade i väntan på att någon skulle plocka upp dem. De som lyckades gro behövde konkurrera med det fullvuxna moderträdet om ljus och vatten. Kanske bar någon gnagare iväg en frukt ibland och grävde ner den.
Avokadon var fast i en nedåtgående spiral och skulle kanske också ha dött ut om inte människan, själva roten till problemet, kom till undsättning. Plötsligt fanns det någon som omsorgsfullt stoppade ner fröna i jorden för att skapa fler träd.
Idag är avokadon omåttligt populär, i allt från tacos till sushi. Den odlas på alla kontinenter utom Antarktis.
Människan må vara en destruktiv kraft men en sak ska vi ha beröm för. När det handlar om att sprida avokadofrön har vi lyckats bättre än någon jättesengångare.
Omslagsbild: Leoadec / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)
Det här hade jag ingen aning om. Vad intressant. Och tur att människan fortsatt sprida avokadon, efter att ha haft ihjäl arterna som brukade fixa det åt oss