Permafrost som smälter är en tickande klimatbomb. Kanske kan katastrofen förhindras – med tusentals hästar och bisonoxar.
Arktis värms upp snabbare än genomsnittet för Jorden. Permafrosten smälter i en negativ spiral – ju mer som smälter, desto mer växthusgaser släpps ut som påskyndar avsmältningen ytterligare. När processen gått tillräckligt långt blir den omöjlig att stoppa.
En ny rysk-brittisk studie har räknat på hur stora utsläppen blir hundra år framåt om inget görs. Det motsvarar hela världens fossilutsläpp under samma period. Det är tredubbelt den mängd som frigörs av markförändringar (avskogning, utdikning av våtmarker etc). Forskarna konstaterar att permafrosten måste prioriteras om klimatkrisen ska stoppas.
Permafrost är som en underjordisk glaciär. I jorden finns stora mängder fruset organiskt material, tillsammans med mikroorganismer. När marken tinar vaknar bakterier ur sin dvala. De börjar föröka sig och bryta ner jordpartiklar. Då frigörs växthusgaser – koldioxid om det finns syre, metan om det är syrefritt.
Forskarna menar att allt hänger ihop med ett mycket äldre miljöproblem. Tundran har förlorat sina stora djur.
Under Pleistocen – för cirka 2,5 miljoner till cirka 12.000 år sedan – betade där miljoner renar, mammutar, hästar, bison med mera. När människan spred sig norrut jagades många arter till utrotning och populationer kollapsade. Betesmarkerna, den så kallade mammutstäppen, växte igen.
Både mammutstäppen och permafrosten går att återskapa, enligt studien. Det bygger på att även forntidens höga täthet av växtätare återskapas.
En av forskarna bakom artikeln är Nikita Zimov. Han är mest känd som föreståndare för Pleistocene Park. Denna sibiriska djurpark visar i liten skala hur bete kan förändra landskapet. Detta har i sin tur påtagliga effekter på lokal permafrost.
Flera faktorer samverkar.
Den nya mammutstäppen består av gräs och örter snarare än buskar och träd. Gräs har en ljusare nyans av grönt, vilket gör att solens strålar reflekteras bättre. Det blir kallare. Mörkare ytor (buskar och träd) absorberar istället värme och höjer därför temperaturen. Detta är känt som Albedoeffekten.
Tunga djur förstör också det isolerande snölagret när de rör sig och betar. Detta gör att kylan tränger ner djupare i marken under vintern. Dessutom har gräs och örter djupare rötter än tundrans buskar och lärkträd. Rötterna binder stora mängder kol, långt ner i marken.
För första gången diskuteras på allvar hur processerna i Pleistocene park kan skalas upp. Det innebär att bygga upp stora populationer av betesdjur i Arktis.
Att återskapa ekosystem som på sikt sköter sig själva – rewilding – är ett effektivt sätt att fånga in koldioxid.
Pleistocene park har sysslat med detta i över 30 år men ur ett globalt perspektiv är deras klimatarbete försumbart. Det beror på att det i grunden är ett verk av två personer – Sergey Zimov och hans son Nikita Zimov.
Den stora utmaningen är just skalan. Det krävs pengar och politisk vilja från de arktiska länderna. Framförallt finns det inte tillräckligt med djur för att återställa betestrycket till förhistoriska nivåer.
Paul Jepson är en annan medförfattare till studien. Han är också medlem i naturvårdsorganisationen Rewilding Europes styrelse. Han poängterar i Rewilding Europe’s blogg att förslaget är en vision – en vågad men genomförbar sådan. Inledningsvis planteras hästar och bison ut, tre områden med tusen djur på varje. Över tio år beräknas detta kosta 114 miljoner dollar. Det skulle lagra 72.000 ton kol till ett värde av 360.000 dollar.
Rewilding binder inte bara växthusgaser. Det främjar biologisk mångfald och kan bromsa massutrotningen av arter. Det kan också ses som en chans att rätta till våra förfäders misstag.
Vill du veta mer om permafrost, tundran och megafaunans utdöende? Denna dokumentär om Pleistocene Park rekommenderas varmt (franska med engelsk text):
Omslagsbild: Den köldtåliga Yakuthästen. Унаров Максим Владимирович / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)