Brottsplatser innehåller DNA-spår från gärningsmän. Borde då inte Loch Ness vara fullt av monster-DNA? Några genforskare undersökte frågan.
Få saker har effektiviserat polisutredningar som genteknik. Metoderna bygger på att varje organism har unikt DNA och att allt som lever tappar DNA-rester i omgivningen. När kriminaltekniker hittar DNA-spår, från till exempel döda hudceller, samkör de fynden mot en databas och tar nya prover från misstänkta. Om sekvenserna matchar kan en person knytas till en plats.
Till skillnad från brottslingar bär inte sjöodjur långärmat och handskar. Om något döljer sig i djupet borde det lämna främmande DNA-sekvenser efter sig. Häromåret testade en forskargrupp idén – de samlade in en stor mängd vattenprover från olika djup i Loch Ness. Proverna skickades sedan till laboratorier över hela världen för analys.
Storleken på gendatabaserna är avgörande, både för poliser och biologer. En sekvens kan bara kopplas till en art eller grupp om den är känd sedan tidigare. Tusentals arter har fått sina gener kartlagda och siffran växer hela tiden.
Att använda sig av gendata inom biologin är inget nytt. Det nya är att hämta DNA direkt från organismernas livsmiljö. Det behöver inte längre handla om att hitta päls, fjädrar, avföring eller urin. Det enda som krävs är vatten, snö, jord eller till och med luft. Miljö-DNA kallas för eDNA – Environmental DNA. Det förutspås revolutionera biologisk forskning de närmaste åren.
När Loch Nessproverna var klara hade en halv miljard DNA-sekvenser identifierats. Resultatet – bakterier, grävlingar, laxar, gäddor, människor, getter, paddor. Och en hel del ål-DNA.
Många tror att Nessie är en grupp plesiosaurier som överlevt sedan dinosauriernas tid. Av naturliga skäl har ingen kartlagt sådant DNA. Det finns ändå en bra idé om hur det borde se ut – på släktträdet sitter plesiosuriernas gren mellan fåglar och krokodiler. Inget eDNA från sjön hade likheter med de båda djurgrupperna.
Det finns mer realistiska teorier om Nessies natur – att det handlar om en grönlandshaj, stör eller kattfisk. Inte heller sådana gener fanns i någon av proverna. Det som återstår är alltså att odjuret är en gigantisk ål. Det är inte omöjligt men ingen har sett någon som är tillräckligt stor för att matcha beskrivningen. eDNA avslöjar inget om djurens storlek.
Nessie – en överlevare från dinsauriernas tid?
(Bild: Nobu Tamura spinops.blogspot.com / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0))
Många monsterjägare tycker säkert att resultatet är tråkigt men det tycker i alla fall inte forskarna. Huvudsyftet med studien var kanske inte att hitta Nessie. Framförallt var det en chans att visa hela världen hur kraftfull den nya eDNA-tekniken är. Bara genom att analysera vatten kunde man få en ganska skarp bild av livet i hela sjön. Och inte bara det – eftersom DNA transporteras via floder och luft syntes också vad som lever i hela regionen.
När det handlar om att kartlägga biologisk mångfald har eDNA enorm potential. Med relativt enkla medel kan man ta punktprover från stora ytor. Alternativet är traditionella sätt att leta efter arter – med kameror, sensorer, fällor, tid och pengar. Många av arterna man letar efter vill dessutom inte bli hittade.
eDNA har också blivit ett nytt vapen i kampen mot invasiva arter. I Frankrike har det påvisat den amerikanska oxgrodan, som ställer till stor skada på inhemska grodpopulationer. I USA har forskare följt spridningen av asiatisk karp, som konkurrerar ut andra fiskar.
Av alla mystiska varelser är lodjur nästan i klass med Nessie. Detta kan några rovdjursforskare i Montana, USA, vittna om. Efter många års arbete har de aldrig ens sett ett lodjur. Hårtussar, avföring och fotspår har hjälpt dem att uppskatta hur många individer det finns. Tyvärr är det svårt att hitta avföring och hår i en stor skog. Fotspår syns bättre men så fort de smälter försvinner det som gör dem unika. Allt blev mycket enklare när forskarna började samlade in eDNA från tassavtrycken. (Se en film om lodjursinventeringen längst ner på sidan.)
Oxgroda. Med eDNA går det att hitta spår från invasiva arter i ett tidigt skede.
(Bild: Carl D. Howe (Cdhowe at English Wikipedia) / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5))
eDNA kan alltså hjälpa oss att hitta dolda djur och kartlägga biologisk mångfald men användningsområdena lär bara bli fler. Fältet växer explosionsartat och kommer att göra biologisk forskning enklare, effektivare och billigare. Kanske kan du glädja dig åt det, kanske är du bara ledsen över att chanserna aldrig varit sämre för Loch Nessodjuret. Tänk i så fall på forskarnas tröstande ord – det är i princip omöjligt att bevisa att något inte finns.
Se lodjursfilmen här.